Om sanningen ska fram – Min Gymnasietid & Studenten

IMG_0290 (kopia)

Jag ljuger aldrig, jag hatar att ljuga och det skulle aldrig falla mig in att ljuga om det inte är ett absolut måste. Men jag kan ha varit lite smått missledande här på bloggen, något som jag tänkte rätta ut nu!

Idag var det tänkt att jag skulle springa ut ifrån plugglivet och ta studenten tillsammans med min klass i Västerås. Men istället sitter jag här, i soffan med mysbyxor. Studenterna skriker och tjoar utanför fönstren och jag gömmer mig bakom nerdragna persienner. Vi har till och med en inbokad tvätt-tid nu på förmiddagen, men jag vågar inte gå ner till källaren ifall jag skulle stöta på en granne och bli tvungen att förklara mig själv varför jag fortfarande är hemma.
Den där obehagliga förklaringen som istället kommer här, och jag ber om ursäkt redan nu, känner att det kan bli risk för en hel del text.

Jag har fått ett flertal kommentarer ifrån både okända människor, men även av några av mina egna vänner, hur perfekt mitt liv verkar vara och hur avundsjuka dem är. Det är mest pågrund av dessa uttalanden som jag känner att jag vill dela med mig av allt detta nu.
Jag förstår er, jag skulle förmodligen tro något liknande om jag vore i era skor. Jag brunchar, shoppar dyra märkeskläder, åker på stora modeevents och weekends i storstan. Men det är ju bara dem delarna av livet jag själv väljer att dela med mig av.

Som ni flesta förmodligen vet så började jag min gymnasietid i Uppsala på det dåvarande John Bauer-gymnasiet (Som nu har hunnit byta namn X antal gånger). Jag har varit ganska blyg genom hela min barndom och tänkte att det vore ett ganska säkert kort att gå på samma skola som både min bästa kompis och dåvarande pojkvän, Ifall att jag inte lyckades träffa några nya människor där liksom! Allt gick bra och människorna i klassen verkade faktiskt jättesnälla, men så bestämde sig mina två närmsta vänner för att börja umgås lite ensamma också och plötsligt hade jag inte en vän eller pojkvän kvar på skolan alls. Eller ja, efter otroheten valde jag först att avbryta kontakten med tjejkompisen och lite senare avsluta förhållandet med pojkvännen. Men jag ska försöka hålla detta kort och inte gå in på detaljer.
Hur som helst, så lyckades jag tillslut även slita mig (efter en lång tid av nedbrytande kommentarer varje dag) ifrån den hemskaste människan jag någonsin träffat. Det där sista som jag inte kan nämna utan att väcka förtal, det mest fruktansvärda han kunde göra emot mig, det var droppen som fick hela bägaren att rinna över.

Jag försökte gå tillbaka till skolan, men märkte hur jag mer och mer bara sköt bort de andra i klassen också. Dem kom fram, frågade om jag ville följa med till matsalen eller om jag ville sitta med dem i klassrummet och jag sa bara ifrån. Nu i efterhand, om någon av er läser detta, så kan jag säga att jag blev jätteglad varje gång av era vänliga gester trots att jag kanske inte visade detta något bra. Av någon anledning kände jag mig aldrig värdig att följa med, som om ni ändå inte hade velat ha mig där.

Jag tog ett sabbatsår. Ett år utan skola, utan tvång och utan måsten. Jobbade lite under vintern, men annars andades jag bara ut och laddade upp inför en ny start på en helt ny skola i Västerås.

Från och med terminstarten förra året så skulle ju allting bli bra igen och det var det, till en början.
Jag ansträngde mig och åkte in med tåget varje morgon, det viktigaste var inte skolan och betygen, utan människorna. Jag skulle inte vara ensam igen. Och som sagt så gick allting jättebra, lärarna var toppen, kurserna inte allt för jobbiga och klassen verkade mogen och väldigt välkomnande. Trots att jag jämt kände mig illa till mods och skämdes för i princip allt jag sa, så gick det bra. Alla var jättesnälla, det fanns alltid någon att stå vid och jag följde till och med till matsalen! Det här kanske låter jättekonstigt nu, men skolmaten, att äta i matsalen var det jag kände mig allra stoltast över. Efter att ha gömt mig i klassrummet med min lilla drickyoghurt varje dag i Uppsala så var skolmaten i Västerås bra uppskattad kan jag lova.

Dagarna gick, och den lyckliga, glada känslan började mer och mer avta igen. Jag slutade med mina antidepressiva alldeles för snabbt av olika anledningar och sjönk ner i ännu en mörk grop. Jag stannade hemma ifrån skolan flera dagar i veckan och efter höstlovet kom jag inte in alls längre. Jag blev sjukskriven för depression av min nya läkare, fick mer medicin utskriven och efter detta har jag faktiskt inte varit inne i en vanlig klass igen.

Därför är jag inte med och firar idag tyvärr. Jag känner att det förmodligen bara skulle ha varit jobbigt för mig att vara med när jag knappt känner min egna klass, när jag inte har alla betyg klara och när det helt enkelt inte känns rätt.

Det är många, många människor i världen som inte mår bra psykiskt, allra främst ungdomar. Vi har alltid en enorm press på oss att framföra det allra bästa inom jobb och skola, få det allra högsta betygen samtidigt som man ska vara ute, festa och bygga på sina sociala framgångar. Det är superviktigt att lägga ut snygga selfies på Instagram och dela med sig av hur perfekt familjeliv vi har på Facebook. Det är aldrig en lugn stund. Så det är fan förståligt om man inte känner sig på topp hela tiden.

Jag har alltid varit väldigt öppen emot de närmsta omkring mig, vilket jag tycker är väldigt viktigt om man mår dåligt och inte riktigt litar på sig själv. Jag har en suverän pojkvän som alltid hjälper mig när allt känns hopplöst, och en underbar mamma som hjälper mig att få den allra mest passande vården inom psykiatrin. Vänner som lyser upp tillvaron när allt känns mörkt och familj som tar sig tid att ringa varje dag.

Det här är inget jag har valt, och jag tänker inte längre skämmas över min sjukdom. För det är faktiskt exakt vad det är, depression är en sjukdom som behöver vårdas.

Jag har en sådan ångest över den här dagen, och jag hade så gärna velat vara en av dem där vitklädda tjejerna som tjoar utanför lägenheten. Många påstår till och med att student-dagen är den bästa dagen i deras liv, vilket gör mig ännu mer oroad. Vad är det jag missar egentligen? Men vet ni vad? Jag ska ta mig ur det här, med all den fina hjälp jag får så ska jag ta mig ur detta och uppleva fler oförglömliga dagar än jag ens kan tänka mig just nu.

***

I never lie, I hate to lie and it would never occur to me to lie about anything if it isn’t a must. I may have been a little bit misleading on the blog though, but I’m going to explain it all to you now.

Today it was meant for me to graduate from high school. But instead I’m sitting here on the couch with my sweat pants on. Students are partying and shouting outside the windows, and I’m hiding behind the blinds. We had even booked a time to do our laundry this morning, but I didn’t dare to go down to the basement in case I would run into a neighbor and have to explain myself why I was still at home.
That unpleasant explanation that I will tell all off you here instead.

I have received several comments from both unknown people, but also from some of my own friends, how perfect my life seems to be, and how jealous they are. And it is mostly due to these statements that I feel that I want to share this with you all now.
I understand you completely, I would probably think the same thing if I were in your shoes. I brunch, shop expensive designer clothes, go on big fashion events and enjoy weekends in the city. But that is only the part of my life I choose to share with you.

I started my high school time in Uppsala but had a bit off bad luck with one lousy best friend and a cheating boyfriend. I thought that I had played a safe card when I chose the same school as my two closest friends, but all of a sudden I didn’t have a friend nor a boyfriend left at at all. Or yeah, after the disloyalty, I chose only to end the contact with the girl and later end the relationship with the boy. But I’ll try to keep this short and not go into details.
Anyway, after a great while listening to all of his degrading comments about me I finally managed to tear myself away from the most horrible man I have ever met. That last thing that I can not mention without bringing defamation, the most terrible thing he could ever do to me, that was the drop that got the whole cup run over.

I tried to go back to school after this, but noticed how I more and more just pushed away the other classmates. They would come to me, ask if I wanted to have lunch, or if I wanted to sit with them and I just said no. Now, in retrospect, if any of you are  reading this, I can honestly say that I was really glad that you made the effort. But for some reason I never felt worthy to follow, as if you didn’t really want me there.

I took a sabbatical. A year off school, without responsibility and without musts. I worked a little in the winter, but otherwise I just took a breather and geared up for a new start in a new school.

The beginning of the semester last year was suppose to be a new start for me. Everything was suppose to change into the better, and so it was, at first.

I went to the train each morning and got myself into Västerås, the most important thing was not the grades, but the people. I was determent not to be alone again. And as I said, everything went great, the teachers were great, the courses were not too tough, and the class seemed mature and very welcoming. Although I still felt uneasy and embarrassed over basically everything I said, it went well. Everyone was really nice, there were always someone to be with and I even followed through to have lunch this time! After having hid in the classroom with my little yogurt drink every day in Uppsala the school meals in Västerås was well appreciated, I can promise you this.

Days passed, and the happy feeling began more and more to disappear again. I stopped taking my antidepressant too quickly for various reasons and sank down into an even a darker pit than before. I stayed home from school several days a week and after the autumn break I didn’t come in at all. My doctor put me on sick leave for depression, I got more prescribed medication and after this I never came back to school.

Therefore I am not celebrating today unfortunately. I know that it probably just would have been hard for me to be at the graduation today when I barely know my own class and when it simply doesn’t feel right.

There are many, many people in the world who feel the same way I do, most of all young people. We all have such a huge pressure on us today, all off us. We need to present our very best at work and in school, we need to aim at the highest grades at the same time as you need to be out every weekend, partying and building on your social success. It is so important to post just the perfekt selfies on Instagram and share all the perfect family moments on Facebook. There is never a quiet moment.
So it’s understandable if you do not feel on top all the freaking time. It is okay.

I have been very open about this to the closest ones around me, which I think is very important if you are feeling sad like me and don’t quite trust yourself. I have for example a great boyfriend who always helps me when everything seems hopeless, and a wonderful mother who helps me get all the best psychiatry care suitable for me. Friends who light up life when everything seems dark and a family that takes time to call every day.

This is nothing I have chosen, and I’m no longer going to be ashamed of my illness, my disease. Because that is indeed exactly what it is, depression is a disease that needs to be taken care off.

I have had such an anxiety for this day, and I wanted so badly to be a part of the white dressed girls who’s shouting outside my apartment right now. Many people even claims that the graduating day is the best day of their entire lives, which makes me even more concerned. What am I really missing here? But you know what? I will get out of this place, with all the great help I’m getting, I will get out of this, get healthy and experience more unforgettable days than I can even imagine right now.

Advertisements

4 thoughts on “Om sanningen ska fram – Min Gymnasietid & Studenten

  1. Meeen ååå!!! ❤ Jag vet precis hur det är att vara deppig. Har också ätit antideppmedicin förut… Och kan få svackor även ibland nu… Men det är då viktigt som du gjorde att lyssna på sig själv. Kram

    • Ja, det är ju inte alltid lätt. Men det är alltid skönt att höra om folk som har tagit sig igenom allt, att det alltid finns en lösning liksom. Bamsekramar åt dig Jannice! 💕

  2. Måste ta och säga att vi i klassen saknade dig på John Bauer 🙂 Studenten är inte ett måste, välj dig egen väg (u go girl) Synd att vi har glidit ifrån varandra från att vara klasskamrater och vänner :/ Fast jag ser dig fortfarande som en vän, fast en vän jag inte träffat på ett tag!

    Aja lite random att jag läste din blogg och så kände för att kommentera lite 🙂

    • Jag har alltid ansett dig som en av de mest snällaste och omtänksamma människor jag någonsin har träffat Fredrik, och du gör mig fortfarande säker på den punkten med din kommentar. Du var den som frågade hur jag mådde i skolan och alltid hejade när vi sågs. Jag minns fortfarande hur du kramade om mig den där regniga eftermiddagen vid busshållplatsen, jag minns inte varför men kommer ihåg att jag var övertygad om att jag precis mött en ängel 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s